Den ekologiska odlingen

En kontinuerligt genomfört växtföljd, där åkrarna odlas med en övervägande andel av närande grödor är viktig för åkerjordens långsiktiga bördighet och för att hålla tillbaka ogräsförekomsten. Att också merparten av vallväxter och grönfoderväxter har en hög andel baljväxter som tar upp kväve från luften t.ex. klöver och vicker och som dessutom har ett djupt rotsystem är en nödvändighet för näringsförsörjning och god jordstruktur.

Gödslingen, som endast utgörs av de egna djurens gödsel och en mindre del kompost, sker i mindre grad till varje enskild gröda utan istället i ökad grad vid rätt tidpunkt i växtföljden. Den sprids främst under våren och tidigt på sommaren och utgörs av flytgödsel till spannmål och övergödsling av vallar samt fast stallgödsel och kompost vid vallanläggning. Vi strävar efter spridning vid lämplig väderlek för att nå låga kväveförluster till luften, minska gödsellukten och jordpackningen. Gödsling på öppen jord harvas ner inom en par timmar. Flytgödsel som övergödsling i växande gröda tillförs via spridarramp med släpslang som lägger gödseln direkt på marken.

Det långsiktiga målet för odlingen är att öka jordens mullhalt och därmed bygga upp ett näringsförråd och stimulera mikrolivet i jorden som resulterar i en hög grad av mineralisering för grödornas näringsförsörjning.

Markpackning från traktorer och maskiner ger lätt negativa skador som försämrar växternas livsbetingelser. Vi strävar efter att minimera körningarna samt att de sker vid rätt tidpunkt utifrån jordens fuktighet och grödans utvecklingsstadium. Dessutom försöker vi anskaffa den del av den tekniska maskinutvecklingen som minskar antal körningar.
Växtnäringsbalansberäkningar och uppnådd erfarenhet.
Gårdens omläggning till ekologisk odling påbörjades med en femtedel 1989 och 1993 var all åkermark omlagd. Fem skiften har följts upp årligen sedan 1990 med linjekartering och mätning av skördenivån. Djurhållningen har lagts om steg för steg med nötkreatur, getter, får, höns och grisar. Gårdsbrukets totala djurinnehav når då utifrån erhållen erfarenhet en självförsörjningsgrad av egenproducerat foder på drygt 70 %.

Den procentuella andel av åkerarealen (ej permanentbeten) som odlas med en varierande andel kvävefixerande grödor, t.ex. klöver/gräsvall, åkermarksbeten och grönfoder, utgör två tredjedelar av odlad åkerareal.

Antal djur; nötkreatur, grisar, getter, får, höns och hästar, omräknade till s.k. nötkreatursenheter (Ne) uppnår då en beläggning per arealenhet på 0,8 Ne per ha. Denna beläggning samt den näring som köps in via foder, utsäde etc, medför utifrån växtnäringsblansräkningar en positiv näringsbalans mellan inflödet av kväve, fosfor och kalium samt det totala utflödet av växtnäring via försålda produkter, lagrings och spridningsförluster av gödsel etc.

Sammantaget innebär alltså vår ekologiska driftsform att basresursen - åkermarken- inte ska utsättas för en långsiktig utarmning.